Ifrån och till

– Janne, ta mig ut från det här dårhuset!

Han garvar till och börjar sicksacka rullstolen genom folkskocken mot utgången.

Vad skulle jag hit till Ringens förbannade köpcentrum att göra? Handla ville jag ju ändå inte. Kunde ha suttit hemma och läst en bra bok. Fortsätta på Anna Karenina eller läsa om någon av Per Anders Fågelströms. Mina drömmars stad t ex, en kanonbra bok. Henning som flyttade in till Stockholms Söder. Någon gång i mitten av 1800-talet? Minns i alla fall att jag läst att Götgatan då bara var en kostig som gick genom slummen. Kan väl knappast ha hetat Götgatan på den tiden?

Girigt andas jag in höstens kyla och känner svetten i armhålorna. Människor är inte kloka. Vi jagar fortfarande efter byten även om de numer oftast är döda och förpackade i plast. När ska vi inse att det finns så mycket annat ta del av?

– Ställ mig här utanför en stund. Jag behöver andas.

Svängdörrarna svischar runt, runt bakom mig. Framför tutar en bil på en kille som släntrar över gatan. Skönt att inte alla väntar på sin tur vid ett övergångsställe tills en lismande gröngubbe ger sin tillåtelse. Det var längesen de rev galgbacken på Hammarbyhöjden. Så gå på, gå på, min polare. Tror att det ligger en skola där nu. Döden blev till kunskapens livsvilja.

Jag huttrar till och det känns som om svetten börjar frysa till is under armarna. Hjälmförsedda ryttare sveper förbi på sina miljömedvetna cyklar.

Ett gubbmutter slipper ur mig.

Det var inte så länge sen som jag åkte här i ungdomens glädje. Som ett jehu på två hjul i rullen. Då var Götgatan en evighetsupplevelse för mig att försöka ta in. När jag sen var färdig med den, kunde jag vifta in en taxi till trottoarkanten. Den plockade upp mig och körde till en annan upplevelse. Nu med cykelbanorna mitt i gatan blir det begränsat och trångt. Även om det är i den heliga miljöns namn, ska vi verkligen inskränka varandra på det sättet?

– Spräng och tänk om!

Janne tar långsamt upp en tablettask ur jeansfickan och stoppar en pastill i munnen. Jag vrider på skallen men ser inte Åhléns klocka. Min knutna näve dunkar till Janne i ryggen.

– Jag vill till Lugnets Café, smutta på en rykande espresso och fortsätta läsa Anna Karenina.

För i den boken finns det en tro på att komma ifrån slummen till en betydelsefull mening. Kom igen nu! Rulla mig till det breda stråket som har möjligheter utan parkeringsförbud.

Kategorier: Krönika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *