Min rullstol bromsas nerför backen av min assistent Janne. Jag ser att nere på gatan står bilen med ena däcket på trottoaren.
Det är inte en gammal Dodge som Lundell sjunger om, utan en sliten Toyota för frihets skull. Inte så jävla dumt det heller.

Jag låter benmusklerna jobba när Janne hjälper mig in i framsätet. Det hugger till i ryggen samtidig som jag dunsar ner på sätet och lungorna tar djupa tag.

⁃ Gick det bra, Karl?
⁃ Ja för fan, gubben ska hålla länge än. Men det skulle inte skada om jag tog mig till gymmet oftare.

Bildörren smäller igen och utanför på trottoaren fäller Janne ihop rullstolen och lägger den i bagageutrymmet. Det är tur att han köpt den här skorven när jag nu blivit husägare. Jag flinar och petar upp den nyköpta hatten i pannan.
En man i hatt som är på väg.

Nyckeln får motorn att hosta igång, Janne svär tyst innan vi sökande kommer ut från parkeringsrutan. Det skrålar några sekunder i högtalarna innan prat P1 kommer igång med något matprogram som jag rynkar på näsan åt. När det blir dags att påta i trädgården ska jag börja lyssna på Odla med P1.

Ett knapptryckning av Janne får pumpande rock att ta över och Horngatans morgonstress tycks ha övergått till förmiddagslunk. Min fot börjar guppa i takt till musiken .
Vi har det bra. Vi som glider fritt i tillvaron.
Några rödljus och sen den fantastiska utsikten över Västerbron. Som stängs in med självmordsstaket.

Undrar om farsan känner igen mig idag, eller kommer jag att vara min bror som aldrig funnits?
Bilen snurrar runt i en rondell och kommer in i de eviga E4-köerna. Jag flyttar ena foten och det känns som om en gammal vän prasslar under sulan.

Undrar hur länge det här glasspapperet har varit med?

Hastigheten ökar upp till marschfart när Friends enorma arena syns.
När spelar Gnaget nästa gång? Tråkigt att inte kunna snacka fotboll med farsan längre. Fy fan, jag ser verkligen inte fram emot planeringsmötet på hemmet. Undrar vad det är för genomförandeplan de vill göra?

Min hand hittar näsan och kliar. Däcken slickar på milen och jag gillar smaken tills en suck av längtan kommer när en skylt pekar in mot Arlanda. Vill i väg snart till något varmt. Ska bara få lite mer ordning på huset.
Min blick sveper till Janne när han säger att han vill svänga av för att köpa en glass.

⁃ Var det inte du som skulle banta?
⁃ Jo, men vad fan… Vill du ha något? Vi tar macken som vanligt.

Jag ruskar på huvudet. Det surrar i bilen när Janne svänger av och råkar köra på sidolinjen. Det finns några lediga parkeringsplatser nära ingången till macken. Jag säger nej tack när Janne upprepar sin fråga. Sluter mina ögon för att hitta något. Efter en stund väller en familj ut ur en bil bredvid mig. De pratar om vad de vill knapra på under färden. Stint stirrar jag rakt fram för att undvika spasmer och se normal ut.
Det var länge sen när mackar bara sålde bensin och visste allt om bilar.
Jag hoppar till av att Janne öppnar dörren och kliver in. Han sätter en kaffemugg i hållaren under radion och slickar i sig av glassen. Några rattrörelser får bilen ut på motorvägen. Det känns bekvämt avslappnat att tillåta de små ryckningar i kroppen får komma som de vill.

⁃ Jaha, vad vill du ha för mat idag och imorgon?
Ett hummande och jag sneglar på honom och frågar om han har något förslag. Vi diskuterar och kommer fram till folköl och chips.

⁃ Nej, kom igen nu. Du och farsan måste ha mat efter mötet.
⁃ Kör på fläskkotlett, potatis, rödkål och brunsås. Det gillar gammelmannen.

Janne gör tummen upp innan han tar kaffemuggen.
Tänk hur många gånger jag har åkt den här vägen. Säg att jag började när jag var arton. Och så fram till nu. Minst en gång i veckan fram och tillbaka. Det blir en jävla massa gånger som jag inte orkar räkna. Det är vägen som räknas inte målet. Vilket jävla skitsnack. Jag ska sitta på terrassen ikväll när farsan är tillbaka på hemmet och dricka en öl. Hoppas räven kommer och hälsar på. Det är målet och jag ska njuta av det.

⁃ Köp ett korvpaket till rävfan.

Gamla grejor kuggar in i nutiden när Uppsalaslätten breder ut sig. Maxiskylten visar sig stor och röd av ångest vid nästa avfart.
Hur många har drunknat billigt där inne?

⁃ Är det något mer än det som står på listan och maten som jag ska köpa?
⁃ Tror inte det.

Människor skjuter tomma vagnar in i gapet och kommer ut gömda bakom stora lass.
Fan, vad vi äter. Vi måste ha blivit mycket hungrigare.
Handen drar pungen åt rätt håll i byxorna, jag sluter ögonen och försöker somna bort från tristessens kvarter. Efter en stund ger jag upp och ser på den verkliga världen.

Fan, varför drack jag så mycket kaffe i morse?
En gryende smärta känns från arslet och går upp mot ryggen.
Tur att farsans hem ligger ganska nära. Jag hinner på muggen innan mötet.
Min blick fastnar i backspegeln och ett nöjt flin brer ut sig.
Hatten är riktigt snygg och känns jävligt bra. Den är nästan lik Bogarthatten som jag hade i gymnasiet. Allting kommer igen och går i cirklar.
En morsa kommer med en vagn fylld av mat och ett barn som sitter dinglande med benen. Hon har en till småting på höften. Tar ett nytt grepp med armen och skjuter till med höften, lyfter knatten högre. Killen klänger sig fastare runt om morsans hals och säger något. En spams rycker i mig när Janne öppnar dörren och sätter sig. Han stönar och lyfter över matkassen till baksätet.

⁃ Har du dött av leda?Nej, men av pissnödighet.
Motorn spinner igång och Janne vrider sig bakåt för att se bättre.
⁃ Jag köpte kakor och lite godis också. Din farsa gillar ju sånt.
⁃ Bra jobbat.
En röd Volvo tutar på oss i den lilla rondellen vid utfarten från Maxi. Jag flinar åt Jannes axelryckning. När vi kommer fram till rödljuset slår det om till grönt och landsvägens 90 skylt syns.

Vill inte vara här!
En lång korridor med intetsägande tavlor.
Varför är jag här?
Jag petar upp hatten. Lungorna andas in lukten av rengöringsmedel och någonstans ifrån hörs ett jämrande.
Jo, det är ett till förnedringsmöte om och med farsan.
Önskar att jag kunde få tillbaks farsan på något sätt.
Korridoren svänger och ett stort rum öppnar sig. En TV står på och pratar för sig själv. Framför den några sovande gamla människor i fåtöljer.
Har jag verkligen stängt in farsan här?
En till sväng och oändliga rader med dörrar till rum på var sida. Janne knackar på en och väntar en stund innan han öppnar.
Om ungefär en och en halv timme kommer jag att ta hem farsan till huset och sätter fram fikat. Det är bara att göra det här.
Farsans tomma glasartade blick träffar mig och halkar ner på golvet. Jag ryser till när de två kvinnorna bredvid honom reser sig från stolarna och hälsar mig välkommen. Vi tar varandra i hand och säger något om vädret.

⁃ Ja, Karl, som du vet är jag din pappas biståndshandläggare och vi är här för att ta fram en genomförandeplan.

Jag snörper på munnen och visar med foten åt Janne att placera mig mitt emot farsan. Tyst ber jag honom att ta av mig hatten och lägga den på sängen.

⁃ Hej farsan, hur är det med dig?
⁃ Jodå, det är hyfsat. Vem är du? Är det du som är min son Gustav?
⁃ Nej, jag är Karl, din enda grabb.

Min blick flyttas till biståndshandläggaren och till personen som är farsans kontaktperson.

⁃ Tror du att din pappa Petter trivs här på Lärkan?
Min blick sticker direkt upp till taket. Behöver jag sitta här, mesa med, göra det som farsan och morsan aldrig gjorde? Det de aldrig tillät andra göra med mig. Ska jag verkligen prata över huvudet på honom?

⁃ Farsan, är det okej att bo här?
⁃ Jodå, de snygga tjejerna är snälla mot mig. Det enda som jag är oroad för är fiendens styrkor som står vid ån. Igår var till och med två här och spanade.

Jag tar några djupa andetag och låter tungan ta ett varv på läpparna.
Du kan inte hjälpa det men varför gör du så här just nu?

⁃ Du Karl, du skrev i mejlet till mig att din pappa blir mindre orolig och mår bättre när han
är ute.
Biståndshandläggaren vänder sig till den andra kvinnan och undrar hur ofta i veckan som Petter får ta promenader.
⁃ Tyvärr är vi underbemannade och just nu är många av oss sjuka. Så det blir inte ofta.
Kanske två gånger i månaden.

⁃ Nähä, det var inte mycket. Hur går det med genomförandeplanen som skulle vara klar för tre månader sen?
⁃ Vi har som sagt väldig mycket att göra och sen har vi bara en dator på alla boende.
Jag drar mig ur dilemmat och hör tyst på deras tomma meningslösa dialog som mal i självsyfte. Min blick söker farsans och långt där inne blinkar det gamla samförståndet till.

⁃ Vill du åka till huset, titta till det och ta en fika?
⁃ Ja, det vore roligt och se om det har hänt något där.

Pennan i biståndshandläggarens hand slutar sitt irrande på papperet och hon ser upp på mig.

⁃ Måste ni åka redan?
⁃ Ja, vi behöver frisk luft och en kaffetår innan det blir helt mörkt.

En dunk på öppnaren och äldreboendets dörr jämrar sig upp. Jag tittar bakåt för att se om farsan hänger med. Hans steg började att bli korta när han fyllde sextio. Nu är de minimala och långsamma. Ett stillsamt illamående flyter upp i mig.
Efter en stunds vandring på den grå asfalten kommer vi fram till bilen. Farsan gör några tafatta rörelser men ger upp när han inte lyckas öppna bakdörren.

⁃ Vänta, jag sätter in Karl först och sen hjälps vi åt med det där.
⁃ Ja, det var snällt. Det ska bli roligt att se om det här hänt något med huset.

När jag rättar till mig i sätet hörs hur farsan stönar sig in därbak med Jannes hjälp.

⁃ Vill du ha hjälp med bältet?
⁃ Ja, tack. Det är alltid bökigt.

Det tar emot något i ryggen när jag försöker titta om han sitter bra.
Janne kan grejen. Jag ska bara sitta här, andas och låta lugnet komma. Alla jävla vårdtöntar kan dra åt helvete! Jag glömde till och med att gå på muggen av deras skitsnack.

⁃ Farsan, vad fick du till lunch?
Det svävande svaret leder till en köttfärslimpa med potatis och sås.
⁃ Kan vi stanna vid macken för jag behöver snus?
⁃ Macken är nedlagd. Jag tror att det låg några dosor i kylskåpet.

Blicken går in i granskogen på andra sidan vägkanten.
Varför skiter jag inte i Söders höjder och flyttar in i huset? Då kan jag ha farsan hemma varje dag eller åtminstone varannan.

Granskogen tar en paus för att släppa fram några hus som står hos varandra på ett fält.
Vi är flockdjur som söker trygghetens vila. Så vad fan håller jag på med?
Vägen ringlar på tillbaks in i skogsskuggan.
Det känns som om de kalhögg här förra året fast uppenbarligen inte. Träden har växt sig höga och gröna i en död vinkel från mitt öga.

⁃ Har vi fått någon post? Du betalar väl våra räkningar?
Blinkersen tickar igång och Janne svänger av till vänster.
⁃ Farsan, kommer du ihåg när vi körde rally med bubblan här? Då var vägen inte asfalterad. Jag satt i därbak och klängde mig fast mellan framsätena. Inga säkerhetsbälten och ett jubelkittel i magen när du sladdade oss genom kurvorna.

En smalare väg tar vid med diken för barkbåtar i barndomens vårar. Nu orensade rännor där inga ord kan födas fram till några vettiga meningar.

När jag ropar kommer Janne in till mig på toaletten i huset.
⁃ Det var skönt att pissa.
Barndom med alla minnen och något som liknar morsans värme möter mig när jag kommer in i köket. Janne kör in mig vid köksbordet och jag ser att farsan har ätit upp alla bullar och kakor på fatet.
⁃ Vad bra att du har käkat upp allt.
Läpparna finner sugröret och jag får i mig det sista kaffet. Jag lyfter huvudet och ser ut på den välbekanta utsikten.
Det här har jag glott på i ungefär 45 år och det tycks bli några år till. Detta är tammefan meditation.
Farsan säger något innan han tar tag i bordskivan, gungar några gånger med överkroppen och kommer på benen. Han tar sin mugg och går långsamt, vaggande till diskmaskinen. Det kniper till i mig.
Hur många gånger har han gjort det varje dag? Nu verkar det som ett svårt livsproblem.
Jag ropar på Janne och ber honom att öppna maskinen. Det skramlar till något innan Janne försiktigt stänger luckan. Det långsamma vaggande försvinner ut genom köksdörren mot vardagsrummet. En kliande irritation blandat med oro gör att jag rullar efter.
Det är någon annan än min farsa. En som jag inte vet vem det är men ändå är han där.
En fnysning kommer med en stampning på fotplattan innan jag svänger in till vardagsrummet. Med den gamla pipan i hand som inte har använts under min livstid står han mitt på golvet och tittar sig omkring.
⁃ Gillar du det som jag har gjort om?
⁃ Ja, du har det fint.
Ett svartvitt foto i ram läggs i mitt knä.
Morsan och farsans bröllopsfoto.
Hon i ljus klänning och slöjan är genomskinlig skimrande vit. Han stolt i kostym, vit skjorta och randig slips.
De verkar vara i Lyckan. Var jag på gång redan eller under tillverkning?
⁃ Vilka är de?
⁃ Du och morsan när ni gifter er.
⁃ Är det vi? Hon var och hälsade på mig igår. Jag hämtade kaffe och kakor åt henne. Vad hon
åt och smackade.

Min käft öppnas för att säga att det är länge sen hon dog… Det är bara han och jag kvar. Stänger den igen och läpparna är som sandpapper mot varandra.
Farsan lägger fotot på bordet och fortsätter sin förvirrande vandring. Jag rullar sakta bakåt för att stanna.

Kom igen nu. Ta några djupa andetag och inse fakta. Det blir inte bättre utan bara backen utför. Farsan fortsätter med att ta saker här och där för att bygga något märkligt tidernas slott på bordet. När min blick sveper mot hallen står Janne i dörröppningen undrande om allt går bra.

⁃ Ta mig ut i köket och ge mig ett glas vatten.

Solen gassar utanför köksfönstret. Framför mig ett glas vatten med is. Ett foto som sticks under näsan får mig att hoppa till och dunka ett knä i undersidan av bordsskivan.

⁃ Jo, du Karl, är det här du eller din brorsa?
⁃ För fan gubbjävel, nu får du skärpa dig! Jag har ingen jävla bror! Var inte en dåre för att du är en idiot!

Sitt ner, ta det lugnt och snacka fotboll för helvete. Vi AIKare ska ju fixa matchen! Det är något som sjunker ihop. Jag försöker sträcka på mig men det är bara tungt.

⁃ Varför är du så arg? Ni är väldigt lika du och din brorsa. Fast han är mycket lugnare än du.

Jag stirrar på honom och tvingar mig att andas. Slungar i mig klunkar vatten.
Vill inte bli som fanskapet! Är jag verkligen hans son? Snart får det bli ett avslutande skutt från en brygga till sista plasket.

Småskakiga händer drar ut köksstolen, han sätter sig och tummarna smeker fotot ömt. Vad fan håller jag på med? Han kan inte hjälpa att det har blivit som det är.

⁃ Okej, du har rätt. Jag ska lugna ner mig. Är du hungrig eller vill du ha lite kaffe?
⁃ Ja, det smakar alltid gott med kakor och sånt.

Min näve flyger vingligt i väg och landar på hans axel.

⁃ Fattar verkligen det. Tänk när morsan bakade bullar och kakor. Vad vi åt du och jag.

Kommer du ihåg hennes drömmar? De av vanilj hade ett hål i sig. Fast jag gillade de av choklad bäst.
Blicken av glas träffar mig suddigt och verkar gnugga runt i mitt ansikte. Efter att funderat ett tag kommer han fram till att det var svårt för hans morsa att baka kakor.

⁃ Vi hade bara vedspis och fotogenlampor på kvällarna.

Luddiga minnen får rulla sig fram samtidigt som kaffebryggaren kluckar ur sig i hörnet. Janne ställer fram kakor och bullar så att det ser ut som goda öar. Det får minnena att tona bort och farsans hand att girigt sträcka sig efter godsakerna.

⁃ Du kan väl vänta tills Janne har hällt upp kaffet.

Det liknar en bilskrot som knölar ihop ett vrak när farsan snabbt tuggar i sig två bullar.
Jag vill fixa det här.
Det flesta av kakorna hinner försvinna innan Janne ställer fram muggarna och sätter sig på min högra sida. Han tar en klunk kaffe och frågar mig om jag vill ha något att doppa.
⁃ Nej tack. Var har du fått det gamla uttrycket doppa ifrån?
⁃ Kanske ett lån från det här huset.
Han får ett hummande levererat i ett flin när våra blickar möts.
Det är fan morsan som sätter griller i skallen på honom för att han sitter på hennes plats. Tänk om hon ändå var här med sin vilja.
På min andra sida häller farsan i sig det sista och tackar för fikat.

⁃ Det var tur att du kom och hämtade mig för jag tror inte att jag skulle orka gå hit från
luckan.

Ett tafatt leende leker kurragömma på mina läppar. Farsan knäpper händerna och lägger dem på bordet.

⁃ Det ska bli så skönt att inte behöva gå upp på morgonen, stå givakt och marschera runt kasernen som ett får i en galen skock. Det var över tusen människor på festen och alla fick åka helikopter över Uppsalaslätten. Det måste ha kostat skjortan. De sa att vi var värda det efter alla vunna strider.
Jag nickar och håller med om att farsan är värd all uppmärksamhet efter det han har gjort. Han försvinner i väg med orden till en värld där jag inte hittar gatorna som ska ta mig till rätt hus.
⁃ Är det du som är Karl??
⁃ Ja, det är jag. Förresten är det dags för dig att åka till hemmet. Själv ska jag träffa en vän
här ute på terrassen.
⁃ Jaha, vad heter han?
⁃ Jag vet inte… Men han gillar korv lika mycket som du tycker om kakor.

Kategorier: Novell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *