Vem är jag?

På morgonen när jag ser mig i spegeln stirrar dom blå undrande tillbaka. Vem är jag? En CP grimaserar i glaset.

Jag vet att jag är född -64 i Uppsala. 

Det var då jag fick min CP-skada som har varit mig trogen genom åren. Det var en ganska tuff födelse så när dom undersökte mig efter några timmar skakade dom på sina kloka skallar och sa: – Det finns inte mycket hopp men penisen är i alla fall ua (utan anmärkning). Jag växte upp i utkanten av Uppsala i mina föräldrars vård. Min barndom var nog ”normal” även om mitt handikapp medförde utanförskap. När det var dags att sluta i grundskolan flyttade jag till Skärholmen utanför Stockholm för i Uppsala fanns det inget gymnasium som var anpasssat. Första terminen kom läraren fram med en tjock bok som jag skulle läsa och dessutom skriva en recension om. Jag skakade på huvudet, hon fick fram en talbok och tvingade mig att höra den. Det var Ulf Lundells Jack. Där kom den stora vändningen i mitt liv. Språket var mitt, enkelt, rakt och vackert. Kan han så kan jag, tänkte jag naivt nog, och började skriva och intressera mig för litteratur. Sen dess har litteraturen och behovet att skriva hängt med genom åren.

Efter gymnasiet tog litteraturen mig via KOMVUX till universitetet och litteraturvetenskapen. Det tog några år innan jag fattade att jag inte passade in i universitetets smala korridorer bland svartklädda ”kulturella”. Jag flyttade från Frescati till Hässelby där personliga assistenter kom in i mitt liv och gjorde revolution. Jag fick några noveller publicerade i handikapptidningar och levde likt en ung författare som var på gång. Med mycket om och men fick jag en tvåa på Söder. Glad i hågen satt jag längst fram bredvid min kompis som körde flyttbilen. Jag såg ut genom vindrutan och trodde på myten om Söder. Jag lärde känna mina nya kvarter och skrev ibland men framför allt njöt jag av livet. Till sist började jag upptäcka att det blev trångt med bara två rum och kök när jag har tjugofyratimmars assistans. Så på ett litet annorlunda sätt fick jag den här trean som jag lever i nu. Mina kvinnohistorier kunde jag skriva några tragikomiska romaner om och det kanske jag gör en dag. Jag ångrar inget av äventyren. Så vem är jag? En man som känner och vet styrkan i sitt skrivande.