Prosa brukar för mig börja med en idé, ett ryck på en halv sida kanske. Efter det uppenbarar sig ofta en trång flodmynning. Vars motstånd som regel tar tid och kraft att besegra. Med en röd och öm näsa som konsekvens innan jag är igenom. Då det sen lossnar brukar det komma en lättad suck och ett leende när jag flyter ut i havet. De första simtagen där är alltid befriande sköna. Eftersom jag skriver med näsan och dessutom har mina spasmer kan det ta sin lilla tid. En sida äter runt sju timmar. 

Klicka på pilen ovan så kommer du till krönikor.